Ellen Key 1849-1926
Ellen Key föddes 1849 på herrgården Sundsholm utanför Västervik. Båda föräldrarna var liberaler och hemmet var fyllt av böcker som den läshungriga äldsta dottern fick fri tillgång till. Pappan Emil Key blev riksdagsman och Ellen fick fungera som hans värdinna och ”spökskrivare” under vistelsen i Stockholm.
En utlandsresa 1873 tillsammans med pappan gjorde henne till ”europolit” med intresse och känsla för barn, sociala frågor, kvinno- och fredsfrågor. Efter en olycklig kärlekshistoria började hon verka offentligt på 1880talet.
Ellen Keys mest kända bok är Barnets århundrade som publicerades vid sekelskiftet 1900. Den kom att översättas till 26 olika språk. Hon utgick från en organisk syn på barnet som en växt som behöver frihet och näring att utveckla sina anlag. Läraren skulle låta vara och inte ingripa störande mer än nödvändigt.
Bildning genom självverksamhet var målet för ungdomsskolan liksom för folkbildningen. Faktaplugg och (yrkes)utbildning borde komma först i högre skolformer.
Hon ville avskaffa både aga och betyg – de befordrar fjäsk och osjälvständighet, liksom katekesplugg och ”snuttifiering” av skoldagen.
Inspirerad av idealisten Goethe talade hon om skönhetens religion. - Skönhetssinnet finner endast ett sant behag i lagom och måtta.
I den lilla Verdandi-skriften Skönhet för alla (1899) behandlar hon särskilt skönheten i hemmen, kvinnornas domän: En människa mår bättre, blir vänligare och gladare ifall man i sitt hem möter vackra former och färger på de ting man omger sig med. Idealet var ungefär det vi ser på Carl Larssons tavlor: ljus och enkel hemtrevnad; det som är funktionellt är också vackert. Men hon fick problem med industrialismens intrång i naturens skönhet…, där människan växer sig stor genom att känna sig liten.
Redan från 1879 såg hon sig själv som fritänkare. Ellen Key kunde inte acceptera kristendomens dömande och straffande personliga Gud utan utformade sin egen livstro, en optimistisk utvecklingstro på livet och kärleken.
Kärleken var det som konstituerade äktenskapet, menade Ellen Key i protest mot den tidens konvenansäktenskap. Denna radikala ståndpunkt gjorde henne ytterst misstänkt i konservativa kretsar.
Samtidigt betonade hon kvinnors och mäns skilda natur och egenskaper, vilket i sin tur försvårade relationerna till kvinnorörelsen.
Mellan 1900 och 1910 vistades Ellen Key mycket utomlands men verkade i debatten för fredlig unionsupplösning med Norge 1905 samt i arbetet för kvinnlig rösträtt.
År 1910 byggde hon åt sig villan Strand vid Omberg, Devisen på öppna spisen där: accende et arde! tänd och brinn! vittnar om hennes intensiva och engagerade personlighet och liv, trots besvikelser, den största förmodligen att inte ha fått bilda egen familj.
Ellen Key dog på Strand den 25 april 1926 och jordfästes av ärkebiskop Nathan Söderblom. Hon gravsattes i familjegraven i Västervik.
KB
