Ellen Key i talarstolen i mitten

Ellen Keys betydelse för 1900-talets kvinnliga rösträtt och liberalare syn på barnuppfostran kan i alla händelser knappast överskattas. Med patos och stor framställningskonst ägnade hon sig under flera decennier åt att skriva böcker och tidningsartiklar kring sin samhällsfilosofi. (SvD 20090509)

Ellen Key präglades tidigt av liberala idéer genom fadern Emil Key, ledande riksdagsman i Lantmannapartiet. Hon arbetade på 1870-talet som hans sekreterare i riksdagen. Hon var nära vän och medarbetare till den liberala skolreformatorn Anna Whitlock. Åren 1880-99 undervisade hon vid Whitlockska skolan i Stockholm. Ellen behöll sin liberala grundsyn livet ut men kom också att uttrycka sympatier för socialdemokratins strävanden.

Ellen Key var en stark anhängare av yttrande- och tryckfriheten och försvarade de studenter i föreningen Verdandi i Uppsala som bestraffades för att de arrangerat ett möte i sedlighetsfrågan 1887, liksom hon försvarade socialdemokraterna Hjalmar Branting och Axel Danielsson när de åtalades för hädelse 1888.

Ellen Key var en av de tidigaste förespråkarna för kvinnlig rösträtt. Men hon blev en omstridd gestalt i kvinnorörelsen genom broschyrerna Missbrukad kvinnokraft och Kvinnopsykologi och kvinnlig logik som gavs ut 1896. Där hävdade hon att kvinnor borde hålla sig till traditionella områden som hemmets omvårdnad samt vårdande och undervisande yrken. (Anders Johnsson, Ohlininstitutet)

De kvinnor som kämpade för frågan om kvinnlig rösträtt möttes av ett stort motstånd då motionerna slogs ner i riksdagen gång på gång. Det som fick många kvinnor att engagera sig i frågan var när den konservativa regeringen kom med en motion att alla män skulle få två röster, en för sig själv och en för sin fru. Detta fick några kvinnor att ta frågan på allvar och startade Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR).  Rösträttskvinnorna klädde sig så som tidens ideal föreskrev att kvinnor skulle klä sig för att fokuset inte skulle ligga på kläderna utan på deras ord så att ingen kunde säga att de klädde sig fel.